Det här med ögonkontakt

Förr sa man att man absolut aldrig skulle titta hunden i ögonen, eftersom det uppfattas hotfullt och hunden kan bli både rädd och arg. I viss mån kan detta vara sant, eftersom det är en hotfull signal mellan t ex två hundar, som inte känner varandra. Även en främmande människa, som stirrar på en hund den inte känner, kan uppfattas som hotfull. När jag blänger på min olydiga hund, ser jag förmodligen inte särskilt inbjudande ut, med bister min, skarp blick och rynkade ögonbryn.

Vad säger forskningen om ögonkontakt? Det mest fascinerande är att den vänliga ögonkontakten mellan en hund och dess ägare frigör oxytocin hos både hund och människa. Oxytocin är kanske mest känt som anknytningshormonet mellan t ex mamma och barn och frigörs vid amning, men förekommer även i kärleksrelationer, socialt samspel och andra viktiga sociala relationer. Oxytocinet kopplas starkt till beröring, smekningar, men har du varit med om att sitta i soffan en kväll och upptäcka att hunden tittar på dig? Era blickar möts och du ler varmt mot din fina hund. Oxytocinet flödar hos er båda, utan att ni ens snuddar vid varandra! 

På, kanske framför allt valpkurser, har vi instruktörer ofta övningar som bygger på ögonkontakt. "Titta mig i ögonen, så får du godbiten", "Håll kvar ögonkontakten när jag flyttar/viftar med godishanden", "Titta mig i ögonen, innan du får äta maten i din matskål", "Gå fot, med ögonen på mig". Jag har ibland kursdeltagare som inte vill gå vidare i en övning utan att hunden tagit ögonkontakt. Hunden har gjort allt annat föraren önskar, men inte tagit just ögonkontakt. Är det viktigt i alla lägen? Inom t ex apporteringen vill jag absolut inte ha ögonkontakt när hunden är vid min sida. Fokus ska ligga utåt. "Håll koll på var det faller saker"! Hur i hela friden ska hunden veta vad som är rätt och fel? Nåja, dom lär sig oftast utifrån kontext, vill jag påstå. På appellplanen gäller vissa regler, på jakten andra.

Men detta har fått mig att börja fundera på det här med ögonkontakt ur relationens perspektiv. Om det är en så viktig del i anknytningen mellan mig och min hund, ska det då kopplas ihop med krav? "Se mig i ögonen!" kan ju både låta och vara ganska barskt, inte sant. Visst, det kan följas av en belöning, men om hunden upplever att ögonkontakt krävs för att få något den vill ha, undrar jag hur den egentligen upplever själva ögonkontakten. Om ögonkontakt blir ett inlärt beteende, förlorar vi något viktigt i relationen?

Jag tänker att jag vill att hunden spontant och av egen fri vilja tar ögonkontakt med mig. Att ögonkontakten ska bygga vår relation, samhörighet och kärlek till varandra dvs att våra fantastiskt snillrika kroppar producerar anknytningshormonet och därmed stärker våra band. Utan krav, utan tvång, bara för att vi vill vara tillsammans!

Då kanske vi behöver tänka annorlunda i träningen och istället "bjuda in till ögonkontakt", leka med ögonkontakten, stanna upp och bara vara i vår anknytningsbubbla och kela med vår kära fyrbenta vän. 

Vad tänker ni?