Let's Dance – vår resa till SM-finalen ❤️

Ibland blir verkligheten något helt annat än det man hade planerat.

Mitt mål var egentligen SM 2027. Jag tänkte att Kvick-En och jag skulle fortsätta utvecklas, samla erfarenhet och så småningom ta oss till vårt första SM.

Men så blev det 2026!

Och när chansen väl fanns där tänkte jag att då jäklar – då kämpar vi hela vägen.

Kvalperioden slutade den 14 maj och vår sista chans att samla poäng var den 8 maj. Det blev verkligen kamp in i kaklet, med en 100 poängare i sista starten. När den sista tävlingen var gjord kunde jag andas ut. Vi hade kvalat in. Vi stod som nummer 71 på listan och skulle få åka till SM.

Vi skulle till SM.

På riktigt.

Invigningen

Att komma till SM-området och göra allt det där som man sett andra göra så många gånger – inmätning, chipavläsning, nummerlappar, goodiebag och allt annat – var faktiskt väldigt speciellt.

Invigningen i sig kanske inte var det mest spektakulära jag varit med om, men känslan av att vara där var desto större.

Vi var där.

Jag och min danspartner.

Kvick-En. ❤️

Första tävlingsdagen - nu ska vi ha kul

Vi startade på eftermiddagen, vilket passade mig perfekt. På morgonen hann vi gå en lång promenad i skogen och sedan åkte vi lugnt och fint till tävlingsplatsen på de där snirkliga vägarna.

Och så kom den.

Vår låt.

Let's Dance med David Bowie.

Vi dansade vår lilla dans till låten innan vi skulle in och speakern presenterade oss utifrån det jag hade skrivit: vad Kvick-En gillar bäst på banan, våra styrkor och förstås att han är min danspartner.

Sedan fick vi vänta.

Och vänta.

Jag var egentligen redo. Jag brukar inte vara särskilt nervös, men nog hade jag lite puls. Den här gången var jag ändå märkligt lugn.

Så gick vi in.

Kvick-En var lite seg i början. Men på andra skylten kom två hinder i vinkel – och då vaknade han.

Nu kör vi!

Jag hann ganska snabbt konstatera att domarna på SM inte skulle släppa igenom särskilt mycket. En liten snedhet som kanske hade passerat obemärkt på en vanlig tävling var plötsligt något helt annat. Här skulle agnarna sållas från vetet.

Och sedan kom ett av mina dyraste misstag.

På skylten  "hund runt förare under gång" påbörjade jag momentet lite för sent. På en trång bana, som domarna också hade påpekat under banvandringen, skulle vi ha varit färdiga när vi passerade skylten. Det var vi inte.

Nästa skylt, som kom mycket fort, var det en vändning där vi båda skulle vända åt höger.

Jag hann säga "vänd".

Men jag hann inte säga "ut".

Kvick-En gjorde precis det jag sa – och vände snabbt inåt i stället för utåt.

Aj.

-10 från båda domarna.

Dyrt.

Men vet ni vad?

Jag var ändå så otroligt glad när vi gick av banan.

För vi hade gjort det.

Vi hade gått in på vårt första SM och dansat tillsammans. Vi hade haft roligt. Jag hade varit precis där jag ville vara – med min hund, i vår bubbla, och fått uppleva något jag aldrig tidigare gjort.

88 och 89 poäng.

72:a plats på banan.

Och jag brydde mig faktiskt inte ett dugg om placeringen.

Jag var på SM.

Jag och min hund.

Det var stort nog.

Efteråt åkte vi tillbaka till hotellet och gjorde det bästa möjliga efter en tävlingsdag i över 30 graders värme:

Vi badade.

Tillsammans.

En liten sjö, två ganska trötta kroppar och en alldeles underbar kväll. ❤️

Dag två – jag ville bara ha en certrunda

På fredagen var det svalare och jag hade ett litet mål.

Jag ville ha en runda med certpoäng.

Inte för att klättra i någon tabell.

Utan för att någonstans inom mig känna:

Vi hör hemma här.

Jag gick in på banan med samma känsla som dagen innan. Det här är en tävling. Vilken som helst.

På banan fanns ett ganska besvärligt moment med konskick. Men jag hade klurat ut en strategi och vi grejade det.

När vi gick av banan var jag supernöjd.

För mig var SM klart.

Vi hade gjort det.

Jag gick tillbaka till tältet, gav Kvick-En hans speciella goda mat som han alltid får efter en tävlingsrunda och tänkte att nu skulle jag bara njuta av lördagen och titta på alla fantastiskt duktiga ekipage i finalen.

Sedan kom resultatet.

98 och 99 poäng.

Trea på banan.

Jag blev helt paff.

Och mina kompisar började tjata:

"Ni går till final!"

"Lägg av!"

"Vi är här för att ha roligt. Jag vill inte ens gå till någon final!"

Men så kom beskedet.

27:e plats.

Finalplats.

På SM.

Hur gick det till?

Vi skulle tävla en gång till.

Finalen

Startnummer 6.

Bland de 30 bästa ekipagen i Sverige.

Det var egentligen helt osannolikt.

Och ändå stod vi där.

Jag var fortfarande lugn. Mest glad. Jag kunde liksom inte sluta tänka:

Fasen, vi är i final på SM! Hur kan det vara möjligt?

Kanske hade jag lite mer nervositet den här gången. Men jag hade min keps på mig och den hjälpte mig att skärma av omvärlden lite.

Så vi kunde gå in i vår egen bubbla.

Jag och Kvick-En.

Och vi dansade.

Vi njöt.

Vi hade kul.

Precis som jag hade lovat mig själv från början.

När vi kom av banan satte jag mig för mig själv en stund och bara begrundade allt.

Sedan gick jag och tittade på mina kompisar när de tävlade. Så många fina rundor. Så mycket skicklighet.

Vi hade varit med om det här.

Vårt första SM.

Och jag var redan mer än nöjd.

Vi fick 8:e plats på finalbanan och certpoäng från alla fyra domarna.

Jag hade fortfarande ingen aning om var vi skulle hamna totalt, eftersom inga resultat publicerades från finalen.

Prisutdelningen

När allt var klart, packade vi ihop tält och saker och lämnade tävlingsplatsen för att ta oss till platsen där prisutdelningen skulle hållas.

Jag hade ingen tanke på placering.

Jag hade ju redan fått mer än jag någonsin vågat hoppas på.

Sedan började de ropa upp placeringarna.

När de kom ner mot 25:e plats reste jag mig. Jag tänkte att vi borde ha klättrat några placeringar från våra 27.

Jag lämnade över Kvick-En till någon annan och gjorde mig redo att gå upp på scenen. 25..., 20...

Mitt namn kom inte.

När de kom till 12 tänkte jag:

Jag kan ha kommit bland de tio.

Det finns inte på världskartan.

Eller så hade de glömt mig.

Det hade faktiskt hänt mig två gånger tidigare på tävlingar, så det var inte ens helt orimligt.

Och så:

Tionde plats.

Jag.

Kvick-En.

10:e plats på SM.

Hur gick det till?

Hur hade vi kunnat göra den upphämtningen efter den första, ganska mediokra rundan?

Jag fattar fortfarande inte riktigt.

Och det blev ännu häftigare när jag insåg att vi tre klubbkompisar från Väsby BK i finalen hade placerat oss bland de 15 bästa. En kom fyra, en annan kom 14:e – och vi var alltså tre ekipage från vår klubb i finalfältet.

Vilken helg.

Vilken klubb.

Vilken hund.

Vilken danspartner. ❤️

Och sedan då?

Man skulle kanske kunna tro att man efter en sådan upplevelse skulle slå sig till ro lite.

Men nej. Nu har vi börjat på en ny kvalperiod.

Det har inte ens gått ett år sedan Kvick-En och jag tog vårt championat.

Och vi har redan samlat ihop 697 poäng på den nya kvallistan. Vill slippa vara ute i sista sekund för att säkra en plats. 

Så...

Jag vet inte riktigt vad som hände med planen om att "kanske ta oss till SM 2027".

Men en sak vet jag.

Vi är ganska stabila nu.

Hihi. 😉

Och kanske är det just det som är det finaste med hela den här resan.

Jag gick in i SM med målet att njuta.

Att få uppleva stämningen.

Att behålla mitt lugn.

Att få en underbar dans med min älskade hund.

Resultatet var egentligen inte viktigt.

Och kanske var det just därför vi kunde få ut så otroligt mycket av den här resan.

För när man inte måste bevisa något, då finns det plötsligt väldigt mycket plats för att bara ha roligt.

Let's Dance.

Det gjorde vi.

Och jag tror faktiskt att vi kommer att dansa ett tag till. ❤️